Jag vet inte hur jag lyckas ibland. I onsdags när vi var och handlade matsäck hade vi varsin påse i våra cyckelkorgar. För de som inte sett min cyckelkorg kan jag tala om att den är liten och alldeles tillbucklad, den är inte ens köpt utan upplockad i ett dike för många år sedan. Jag behåller den med ursäkten att den är bättre än att inte ha någon alls (tveksamt). I alla fall, min kasse gick knappt ner och fast JP erbjöd sig att ta saker envisades jag med att stoppa ner nycklar, telefon och plånbok i min ica-kasse. Dumt val. Jag tror inte ens vi hann cyckla 50 meter innan jag ser att kassen börjar luta och att något är på väg att trilla ut. Sekunden senare ser jag hur min telefon trillar ut och strax därefter kör jag över den. Jag kände liksom "bump" i bakhjulet. Ulf, min telefon, delade sig men fungerar utmärkt trots att han fått en del ärr från den traumatiska upplevelsen. Behöver jag säga att JP avlastade mig efter det?